Läsuppgift 2 (s.47-105)

Vem är det som berättar historien? Om du tänker dig att det finns en röst som berättar historien, vems röst är det då? Är det samma röst hela tiden? 
Jag tror att det är Guillou själv som berättar historien. Enligt många intervjuer och andra uppsatser på Internet sägs det att Jan som liten själv blev behandlad på detta sätt. Jag tror självklart inte på allt som skrivs under dessa intervjuer eftersom att det är oerhört vanligt, som reporter, att man inte håller måtten med råge, utan det svämmar lätt över. 

Gömmer han sitt förflutna i Erik?

Om det nu är författaren själv som berättar historien tror jag det är väldigt svårt att gå ut med det direkt. Jag får uppfattningen om att han mer eller mindre vill gömma sitt förflutna och sin svåra uppväxt. Gömstället blir Erik. Han gömmer sig inuti i Erik och får det att låta som att det är huvudpersonen i boken som berättar historien, istället för han själv.


Varje händelse och varje miljö som beskrivs i boken är enormt detaljerade. Även på detta sätt kan jag avgöra att de som sker i boken för det mesta bygger på egna erfarenheter. Självklart kan man hitta på och fantisera utan dess like men samtidigt finns det någonting där som skyltar om att det faktiskt är sant. 


Enligt källor hette Jans tidigare skola Solbacka och inte Stjärnsberg där Erik (eller Jan) går. Förmodligen var han tvungen att döpa om alla dessa avslöjande ledtrådar. Dels för att skapa dåligt rykte om skolan, och dels för att kunna skriva så detaljerat som möjligt utan att behöva tänka tillbaka på vad som hänt, i stora drag. Man ska vara noga med att ta allt med en nypa salt. 


Vid de kursivt understrukna texterna tror jag det är Erik och Pierre som skriver brev till varandra. Varför jag tror att det är brev är för att det som skrivs är väldigt personligt och ingående. Man behöver en del betänketid för att kunna förklara vad som förklaras i, vad jag tror är, breven. Dessa brev är inte skrivna i bokens nutid, utan mer i bokens så kallade framtid. Jag tror att dessa brev är något som Erik och Pierre har kommit överens om för att hålla kontakten, samt för att de ska få veta det riktiga ''jag:et'' bakom varandra. Det kan vara svårt att fråga någon om det förflutna när man har aningar om att det har varit brutalt och vidrigt. Därför kom de överrens om brev, vilket ger vardera chans att förklara. 


Det finns inga datum eller liknande när de kursiva texterna skrivs. Förmodligen för att man själv ska ge sig tid att begrunda vad det egentligen är. Med tanke på att det inte finns något datum blir jag samtidigt lite kluven. Kanske har jag helt fel, det kanske bara är en helt vanlig (eller ovanlig) dialog mellan Pierre och Erik. 


Vad tycker du om Eriks mamma? Vem är hon (låt fantasin flöda!)?
Eriks mamma är en oerhört god och snäll människa, men samtidigt väldigt feg och rädd för konflikter. Motsatsen till Erik vill säga. Hon har svårt för att stå upp för både sig själv och sina barn. Enligt min åsikt skulle hon för länge sedan tagit pojkarna och flytt sin väg. Här stoppar hennes rädsla för konflikter henne. Hon vet att så länge hon stannar hos sin man med sina två barn är i alla fall hon säker. Däremot går hans vrede ut på Erik istället. Det skrämmer mig hur man kan låta sådant hända sina egna barn. 


I hennes tidigare liv tror jag hon var pianist. Hon uppträdde mycket och var förmodligen ett ganska stort namn. Det är faktiskt Erik som får mig att tro detta. När han kommer hem den där dagen när hon har något viktigt att berätta för honom, sätter han sig först och lyssnar till hennes musik. Hans tankar berättar att han blir alldeles förtrollad av den tonsäkra och felfria musiken. Hon skulle ju såklart också kunnat lärt sig detta felfria spelande från alla de gånger hon försökt överrösta Eriks "eftermatenstryk". Det finns många alternativ. 


För mig framträder Eriks mamma i grunden som en fattig singelflicka. Inte förrän hon träffade sin (inte då så avskyvärda man) kunde hon börja klä sig som den adelsfamilj de i mina ögon tycks vara. Ljusblå klänning,  håret hårt och stramt uppsatt i en knut och de där sorgsna bruna ögonen. 


Vad är det som gör att Erik hela tiden hamnar i bråk och konflikter med människor i hans omgivning? 
Som jag tidigare nämnde är Erik allt förutom konflikt rädd. Han tål mycket stryk och så länge han kan räkna ut motståndarens teknik är han herre på täppan och oslagbar. Erik är trött på att alltid vara den som tar emot stryk (från sin far). I och med den uppväxt han varit med om är han mer eller mindre skolad på detta sätt. Slåss är enda alternativet till uppfostran. 

Erik tål inte att ta order, i alla fall inte order som att putsa tio par skor av von Schenken. Han lyder gärna order, så länge han ser en anledning bakom det. Von Schenken ville bara djävlas, vilket går Erik på nerverna och vägrar. Om han vägrar vet han om att han får några lördagar och söndagar vilket bara är positivt eftersom att han minst av allt vill åka hem. 


Det märks under bokens gång att hans temperament svalnar. Eller han försöker i alla fall. Det är det som räknas. Men så fort någon, i Eriks mening, verkligen ber om det har han svårt att stå emot. All hans ilska ondska som hans pappa byggt upp inom honom, "den blåa lågan", är förmodligen vad Erik försöker bli kvitt nu. All den barnaga och växande ilska han stått ut med måste ut och det är snarast. 

Ledande eller mest skrämmande?

Vad som skrämmer mig är att vi dagens samhälle även har detta barnaga-system. I alla fall en släng av det. Faktiskt sker detta "att slå mindre" i vår egen stad Sigtuna. Precis som Stjärnsberg var en internat skola är även Sigtuna Humanistiska Läroverket en internat skola. Det enda nyhetsflödena handlar om just nu är hur de fyra pojkarna från SSHL sitter häktade för grovmisshandel av yngre. Varför de gjorde det vet ingen än. Men förmodligen har de det svårt hemma, eller själva en dålig bakgrund eller bara enormt svårt (precis som Erik) för att handskas med sitt humör. Går igång för minsta lilla. Och att vara fyra mot en är minst sagt orättvist. Precis som det är orättvist att vara två mot en, som Erik en gång blev utsatt för.


I rutan kan allt hända. Man får slå varandra tills man rent utsagt dör. Här hamnade Erik efter att blivit nämnd som den "nyaochkäftiga". Han mötte två äldre grabbar som endast var inställda på att döda. Tack vare Eriks slagteknik och hans brutala sätt skrämma dessa grabbar tog han dem med storm. Han tog i stort sätt hela skolan med storm. Det har aldrig tidigare hänt att någon från realskolan (lägre årskurs) slagit några från Olympiaden (högre årskurs). Det här var egentligen det sista Erik ville vara med om, han ville slippa allt bråk. Men hans humör svängningar och hans teknik kunde inte stoppa honom.