Läsuppgift 3 (s.105-155)

Hur kan vi förklara ondska? Är det så att vissa människor föds onda eller blir vi onda med tiden? Här vill jag veta vad du tänker och funderar kring denna svåra fråga. 
Enligt mig finns det ingen som föds ond. Det finns inte någon som föds god heller. Jag skulle tro att man föds mer eller mindre neutral, och utifrån detta får man själv välja. Men det här med att välja sida är också ett dilemma. Om vi tar Eriks lillebror som exempel. Han har ju inte valt den "onda sidan" utan har blivit uppfostrad till den. Det är det enda alternativ till uppfostran han vet om och har på så sätt mer eller mindre blivit tvingad in på den onda sidan. Erik däremot, han har levt ett liv när han var liten och slapp stryk och även det liv han lever nu, där stryk är hans dagliga rutin. Förmodligen den enda rutin han har i livet för tillfället. Precis som Erik har levt det där unga och oskyldiga livet, passar Eriks lillebror på att göra det nu. Erik var förmodligen lika blind som hans lillebror är. När han var lite förstod han inte vad ondska var, han förstod inte att hans far var ond. När han växte upp och hamnade i åldern då han fick lov att ta emot stryk ändrade han sina åsikter. Nu fanns det helt plötsligt något att kämpa emot, kämpa mot ondskan. Vem vet, nu när Erik är borta kanske detta är vad hans lillebror får genomlida och kämpa emot. Han kanske förhoppningsvis har insett att vad deras far håller på med, är fel. Så Eriks lillebror är ett exempel på hur ondska grundas och sedan växer, medan Erik är ett exempel på hur man får detta sådda frö att vissna redan innan det är färdigväxt. Varken den ena eller den andra av dessa två pojkar föddes onda. Utan deras far har mer eller mindre uppfostrat dem till onda. 


Ondska är ett svårt begrepp i sig. Det finns ingen riktigt direktförklaring till ordet eftersom att alla uppfattar det olika. Så ondska i sig är ganska blandat. Jag själv tror att ondskan sitter i psyket, i huvudet. Man kan alltid slå någon gul och blå och få detta att betraktas som ondska. Men den största ondskan är sådant som bryter ner psykiskt. Som Hitler t.ex. Han är för mig ren ondska. Han bröt ner judarnas och de andra utsattas psyken innan han gick på dem fysiskt. Det hela var inte av slumpen utan var grundligt genomtänkt och upplagt. Bara för att kunna bryta ner den ras som Hitler kallade ond, när det i själva verket var han som var ond. Hitler föddes inte heller ond, ingen gjorde. Men han valde den onda sidan, han blev inte tvingad dit som Erik och hans lillebror blev. Det är en viss skillnad. I Erik och hans lillebrors fall ser jag fortfarande hopp eftersom att ondska inte är något de har bett om. I Hitlers fall blir jag rädd. Han är ett praktexempel på hur ren ondska kan spridas och förgöra nästintill en hel art människor. Det som Hitler gjorde var i själva verket inte ondskan. Utan det han tänkte, och att han ens hade mage att tänka så var vad som var ondskan. 


Ondska och godhet är illusioner. Det finns bara orsaker och effekter av våra komplexa och samtidigt enkla sinnen. Jag tycker inte skinheads är onda, jag tycker inte är mördare är onda. Varför? Jo, för att mördare t.ex. har någon mental sjukdom eller mental defekt, det är ju självfallet inte deras fel. Men vems fel är det då? Jo, det är vårat fel. Alla i hela världens fel. Dessa sjukdomar som den "onda" människan föds med har vi skapat. Tack vare att vi från börjar bosatte oss på jorden har vi bara gjort den sämre, och vi har bara skapat problem som i slutändan vänder sig till oss själva. Jorden var ren innan vi kom. Nu när vi redan är här, är den nedsmutsad av alla våra experiment, försök och tester om ett bättre samhälle har bara påverkat negativt. Om vi från början bara hade funnit oss i situationen och betett oss som djuren hade inte nerv- och cancersjukdomar uppfunnits till exempel. Detta är vetenskapligt bevisat och alla bakterier och utsläpp vi drar med oss har gett oss alla denna ondska. Ur vår dåliga anpassning från början kommer nya försök om ett bättre samhälle, ur försöken kommer sjukdomar tack vare alla skadliga ämnen som beblandar sig med oss, ur dessa ämnen kommer sjukdomar och ur detta, slutligen, skapas ondskan, eftersom att den sjuke i de flesta  ögon anses som ond. 


Jag tycker inte politiker är goda, jag tycker inte brandmän är goda. Varför? Jo, för att dessa män som för det mesta anses som hjältar räddar en art som faktiskt är extremt ond. Detta i mina ögon kan inte tolkas som en god gärning. Jag säger inte att man ska låta de lidande dö och jag säger inte att man ska strunta i landets statsskick. Utan det jag säger är att jag (något som jag länge funderat över) undrar hur människan från början kunde bli så felplacerade som vi blivit. Det är svårt att förklara. Men i korta drag går det hela i ond cirkel. Det startar med vår felplacering på planeten jorden och slutar i ondska. Sen undrar vi varför. Jo, för att vi själva sätter oss i situationer vi inte kan reda ut. Så som skapandet av alla dessa sjukdomar, vilket jag anser som en otroligt dum och ond skapelse. Men ändå ska vissa av oss klassas som hjältar? Men det är fel, vi är onda och vi har förstört för både oss själva likväl som för en hel jord. Ofattbart egentligen, vilket skrämmer mig. De som för mig är hjältar, de är djuren och naturen. De som har överlevt människans vistelse på jorden. Jag beundrar dessa skapelser, men jag beundrar inte mig själv och min egen art. 

Var och en håller sin världen i sina händer

Om vi jämför oss själva med djur räknas vi enligt mig som ett elakt och ont fenomen. Vi har inte samma godhet, samma ärlighet, samma "rak på sak" egenskaper, samma självkänsla och självständighet, vi har inte heller samma minimala tankar om att skada för att vi kan. Ett djur skadar för att överleva, för att inte svälta. Vi skadar för att vi kan, oftast. Ta sporter som boxning och brottning som exempel. De skadar inte för någon speciell anledning. De vill bara demonstrera och bevisa vem som är bäst. När någonsin gör ett djur det när det inte är som allra viktigast? Aldrig. 


Vad vi märker är att det är en svår fråga och att man kan diskutera fram och tillbaka i flera år om vad just ondska är. Men jag tror ändå att vi själva bara kan svara på det individuellt. Var och en för sig ansvarar för "sin" ondska och var och en för sig kan bara vara anledning till den egna ondskan. Vi är våra egna problem. 


Pierre är Eriks bästa vän på Stjärnsberg. Beskriv Pierre. Vilka egenskaper har han? Hur skiljer sig Erik och Pierre åt? På vilket/vilka sätt liknar de varandra? 
Pierre är en av de största plugg-hästarna på skolan. Han ligger i och kämpar för sina betyg och betraktas därför som tönt, nörd och alla andra dessa glåpord. Saken blir inte bättre av att han är lite större byggd än de andra eleverna på skolan. Han bär glasögon och beskrivs som en ganska typisk person folk gärna hackar på. Det är som att dessa människor måste finnas med någonstans, annars räknas inte alla andras existerande. De liksom, med sin egna tillbakadragna personlighet, lyfter fram de som vågar ta för sig. Men jag gillar det. Det måste finnas någon form av kontrast i samhället. Självklart är mobbningen otroligt onödig men enligt mig är kontrasten mellan människor viktig för ett spännande och icke-enträget samhälle. 


Pierres bästa egenskap är hans skarpa huvud. Erik har fått mycket hjälp från honom under den tid han vistats på skolan. Delvis med skolan, och delvis med saker som hur han ska klå upp Silverheilm till exempel. Pierre är som sagt väldigt klipsk, men han är nog den snällaste och ärligaste också. Erik hittar för första gången en riktig vän som han verkligen kan lita på, denne vän är Pierre. Han är omtänksam och ställer gärna upp för Erik så länge det han tänker göra inte är helt ur balans. Ibland dras han in i dessa vrickade situationer ändå, som när Erik skulle klostras. Pierre hade inget val och fick tålmodigt vänta med Erik på klostringen, vilket i och för sig blev lindrigare än vad de hade trott. 


Pierre kommer från en rik familj, precis som alla andra på Stjärnsberg. Han blev placerad på internat skolan, eftersom att hans pappa jobbar mycket utomlands. Till skillnad från Erik trivs han hemma och slipper gärna lördagar och söndagar för att kunna komma hem till sin familj. En gång blev till och med Erik medbjuden på skidsemester med Pierres familj, eftersom att Pierre vet hur jävligt Erik har det hemma. 


De största skillnaderna mellan Erik och Pierre är att Pierre är mycket mer försiktig än Erik. Erik har lätt för att säga ifrån och säga emot eftersom att han vet att han kan stå upp för sig själv. Pierre däremot vågar inte riktigt och håller sig på smartaste sätt ur vägen för att slippa stryk och onödiga konflikter. Pierres största rädsla är att hamna i rutan. Han vet att han inte kan stå sig mot Rådet vad gäller stryk och fruktar därför rutan mer än något annat. Erik däremot, tigger nästan om att få gå upp i rutan och visa vad han går för. Mest av allt vill han sätta dit och förödmjuka alla de rådsmedlemmar som inte förtjänar annat. 


I mina ögon tycker jag Pierre och Erik trots alla skillnader liknar varandra. De delar tankar och åsikter på kvällarna innan de ska somna. Och bara i dessa kursiva dialoger märker man att deras hjärna fungerar mer eller mindre på samma sätt fast i olika vägar. Erik väljer att gå den hårda vägen för att nå resultat, medan Pierre väljer den mjuka och mer planerade vägen. De båda vill däremot uppnå samma mål. De vill båda ha samma resultat, så i slutändan tänker de lika. För det mesta pratar de om hur de ska upphäva all misshandel som sker på Stjärnsberg, och hur man ska kunna sätta sig på tvären och avskaffa alla peppisar mm (peppis = slag i huvudet med kniv).


Jag skulle alltså vilja säga att Erik och Pierre inte alls liknar varandra utseendemässigt. Men när det handlar om logiskt tänkande liknar de varandra som bröder. De tjafsar en stund i början om vem som har rätt men ger sig sedan för ett gemensamt beslut.


Deras mål är att avskaffa kamratandan och kamratuppfostran. Detta har varit Eriks plan från början men har sakta men säkert introducerat den för Pierre. Pierre har sedan han började på skolan (innan Erik) velat samma sak men aldrig vågat ta tag i det med egna händer. Nu när han har Eriks händer och sin egen hjärna kanske de tillsammans kan avskaffa vad som avskaffas skall. 


De flesta på skolan verkar tycka att skolans regler är bra och att Erik förstör kamratandan. Hur kommer det sig? Varför är det nästan bara Erik och Pierre som gör motstånd? 
För de första tror jag att de som nu är realskolelever lär sig att stå ut med skiten ända tills de själva blir fjärderringare och kan bestämma och ge order precis som deras översittare gör nu. De intalar sig själva att det inte är så farligt och att de en dag ska ge igen. Men när den dagen kommer, och de faktiskt har makten att ge igen, finns inte de fjärderringare de ville spöa kvar längre. De bestämmer sig då för att ta ut detta på de nya eleverna som de själva en gång varit. Vad de inte inser är att detta bildar en ond cirkel som är nästan omöjlig att bryta. 
För det andra tror jag att realskoleleverna känner sig trygga med de regler som finns. De behöver gränser för att kunna hålla sig i skinnet. Vem vet, hade det inte funnits några regler eller kamratuppfostran hade de förmodligen sprungit omkring som hemlösa hundar med svansen mellan benen. Precis som de flesta av dem förmodligen gör hemma. De är vana vid den stränga uppfostran. Erik också, men till skillnad från de andra är han villig att göra uppror och kämpa emot. Detta är nog ytterligare något som skrämmer resterande elever. Att någon som bara går i realskolan kan vara så självständig och modig. De stör sig förmodligen på Erik eftersom att de själva aldrig skulle våga vara som honom. De ser honom som ett motstånd och som en konkurrens. Anledningen till att ingen annan vågar gör motstånd är förmodligen på grund av just detta. De känner sig hotade av Erik och hans självständighet och de vet inte riktigt själva hur de skulle handskas med situationen om de satt i hans sits. Pierre känner Erik, han vet vem han är och han vet att han är en målmedveten och god människa. De andra eleverna känner inte Erik på samma sätt och vågar därför inte ta ställning till om man ska lita på en så pass ny och käftig elev. Enligt de andra är Erik omänsklig. Att stå pall för flera minuters stryk utan att ens göra motstånd är, enligt dem, omänskligt. Även detta övernaturliga beteende chockar dem. Pierre däremot, han vet som sagt vem Erik är, och därför vågar han vika sig åt sin väns sida. 

Ska de andra också göra motstånd?

Nu är de alltså två som kan göra motstånd. Men det räcker inte. De måste vara åtminstone ett par tio stycken för att lyckas rubba systemet. Erik måste alltså få de andra eleverna att tro och lita på honom innan de kan göra någon som helst skillnad i antalet motståndare. Men om Erik ska fortsätta slåss och bete sig på det "omänskliga" sättet han gör vågar de inte ta ställning. 


Jag tror att de hela egentligen bara beror på ren svartsjuka. Erik är den första på Stjärnsberg som vågat käfta emot, den första som slagit ner två äldre i rutan och framför allt är hand en första som inte ger sig. De andra har förmodligen tänkt som Erik tusentals gånger när de själva har fått peppisar och blivit uppdragna i rutan, men de har inte vågat yttra sig om något. Nu när de anländer någon helt okänd och utan problem vågar käfta emot, blir de förvånade och vet inte riktigt vart de ska ta vägen. De vill alla vara som Erik. Precis som Pierre säger att han vill, vill de alla vara i Eriks skinn och våga göra det han gör. Här måste Erik vinna deras förtroende och få dem att tro på sig själva så de någon gång kan avskaffa alla dessa skitregler. Men det är ingen som riktigt vill. De vill  inte visa sig svaga och främst av allt vill de inte att någon ska förstå att de själva inte vågat göra detta om de inte vore för Erik. Allt handlar om vad alla andra tänker och tycker.