Läsuppgift 4 - resten av boken

Varför ingriper inte lärarna trots att de vet att flera elever blir trakasserade av de äldre? 
På Stjärnsberg är kamratuppfostran en gammal tradition som inte bryts trots omständigheterna. Lärarna ingriper inte eftersom rektorn, lärarnas chef, säger att det bryter mot dessa hemska och odemokratiska lagar och traditioner. Lärarna kommer aldrig ingripa, eftersom de då riskerar att bli av med jobben. Det krävs så mycket som att någon ska stå och förblöda för att rektorn ska räta på ryggen och sätta stopp. Den enda som ställer upp är sjuksköterskan, som hämtar Erik från att blivit skollad och syr igen alla de skadade elevernas sår.


Hur gör författaren för att läsaren ska känna sympati för Erik?

Lärarna varken lyssnar, ser eller rycker in

Jan Guillou är en väldigt bra författare och vet vad som biter på människor, ett exempel kan vara händelsen när Erik blir skollad. Han har även väldiga kunskaper för hur han ska förklara känslor. Till exempel beskriver han grundligt hur Erik känner i vissa situationer. Vid skollningen beskriver han hur Erik tror att han ska dö. Just den händelsen är väldigt bra beskriven, hur det bränner i kroppen på Erik och hur det sedan blir kallt. Jag tror att det är därför man tycker att det som Erik blir utsatt för är hemsk och att han lider väldigt mycket, trots att han verkar stark. 


Jan Guillou har inte bara en otrolig förmåga att skriva med inlevelse utan kan själv skriva utifrån egna erfarenheter vilket gör det hela mer levande och gripande. Han skriver mycket detaljerat och på så sätt skapar han ett band mellan läsaren och huvudpersonen i boken. Tack vare alla detaljer och invecklade berättelser får författaren mig att känna sympati för Erik. 


Tycker du Erik utvecklas/förändras från början av boken till dess slut?
Erik har förändrats under bokens gång, för det mesta psykiskt, en del fysiskt men inte alls i samma mängd som den psykiska delen. Det jag märker tydligt är att Erik verkar ha landat som person. Från att ha varit den osäkra personen med två olika personligheter (en i skolan och en hemma) till att ha hittat sig själv och faktiskt känner sig mer säker på sig själv och i sig själv. I början när Erik anlände till Stjärnsbergs skolan var han fortfarande den delade och kluvna personen med liknande personlighet. På skolan får han mycket erfarenhet och lär sig att ta mycket eget ansvar, men det är inte det viktigaste, han lär sig framför allt att ta egna initiativ och våga gå sin egen väg på egen hand. 


Man märker detta tydligt när Erik återvänder hem igen. Han sitter vid det gamla vanliga matbordet med de samma gamla regler för hur man ska bete sig. Istället för att vara halvt skräckslagen under måltiden, gör han sådant som egentligen faktiskt är helt normalt. Enligt hans far räknas det som minst 30 rapp med hundpiskan. Erik går med på de 30 rappen med hundpiskan men talar även om väldigt klart och noggrant för sin far att detta kommer vara sista gången han rör honom med någon utav dessa föremål. Han har blivit så pass självsäker och trygg i sig själv att han lyckas hota sin far tills han tappar förmågan att tala. Tack vare hans nu självsäkerhet kan han tryggt stå där utan att röra en min medan hans far knappt vågar röra en fena. 


Han utvecklas med andra ord som person och vågar stå upp emot sin pappa till skillnad från början. Han utvecklas psykiskt. Självklart var han även väldigt psykiskt stark innan med tanke på all den stryk och förödmjukelse han kunde ta emot utan att bryta ihop fullständigt. Han har kvar denna typ av starka psyke, men han har även utvecklat ytterligare en form av starkt psyke. Han har självsäkerheten och tryggheten i sig själv nu för tiden och kan ta emot ännu mer utan att egentligen ta åt sig. Bara detta är starkt. Det är även en stor skillnad från bokens start när han endast hade psyke att ta emot stryk, inte att säga ifrån vad gäller stryk. 


Man kan tänka sig att författaren velat säga något med boken. Försök att sammanfatta vad du tycker är bokens budskap.

Vi är som godis, alla olika med olika egenskaper

För det första får jag uppfattningen om att han vill förmedla att våld inte löser någonting över huvudtaget. All detta psykiska och fysiska våld som pågår på Stjärnsberg löser ju egentligen inte någonting. Självklart funkar dessa hot och detta våld på majoriteten av eleverna.Här kommer det andra budskapet in i bilden. Erik är själva budskapet. Författaren vill genom Erik förmedla att man ska stå upp för sig själv och sina åsikter, man ska inte låtas ta skit från andra och man ska inte låtas förödmjukas utan anledning. Budskapet tyder alltså på att man ska vara nöjd och trygg med sig själv. 


Eriks bästa vän Pierre föredrar alltid intellektuella lösningar istället för lösningar anknutna till våld. Varför? Jo, för att Pierre är stark som person i en annan vinkel. Detta tyder ytterligare på att man är stark vad gäller olika punkter, att man ska ta vara på sina egna egenskaper och vara nöjd med dessa. Alla är bra och starka på olika saker och utefter detta ska man lära sig att ta initiativ efter vad som passa personen i fråga bäst. Tack vare detta kan vi människor lära oss att vara nöjda med oss själva och vara nöjda med vad vi kan bidra med. Ingen har allt. 

Läsuppgift 3 (s.105-155)

Hur kan vi förklara ondska? Är det så att vissa människor föds onda eller blir vi onda med tiden? Här vill jag veta vad du tänker och funderar kring denna svåra fråga. 
Enligt mig finns det ingen som föds ond. Det finns inte någon som föds god heller. Jag skulle tro att man föds mer eller mindre neutral, och utifrån detta får man själv välja. Men det här med att välja sida är också ett dilemma. Om vi tar Eriks lillebror som exempel. Han har ju inte valt den "onda sidan" utan har blivit uppfostrad till den. Det är det enda alternativ till uppfostran han vet om och har på så sätt mer eller mindre blivit tvingad in på den onda sidan. Erik däremot, han har levt ett liv när han var liten och slapp stryk och även det liv han lever nu, där stryk är hans dagliga rutin. Förmodligen den enda rutin han har i livet för tillfället. Precis som Erik har levt det där unga och oskyldiga livet, passar Eriks lillebror på att göra det nu. Erik var förmodligen lika blind som hans lillebror är. När han var lite förstod han inte vad ondska var, han förstod inte att hans far var ond. När han växte upp och hamnade i åldern då han fick lov att ta emot stryk ändrade han sina åsikter. Nu fanns det helt plötsligt något att kämpa emot, kämpa mot ondskan. Vem vet, nu när Erik är borta kanske detta är vad hans lillebror får genomlida och kämpa emot. Han kanske förhoppningsvis har insett att vad deras far håller på med, är fel. Så Eriks lillebror är ett exempel på hur ondska grundas och sedan växer, medan Erik är ett exempel på hur man får detta sådda frö att vissna redan innan det är färdigväxt. Varken den ena eller den andra av dessa två pojkar föddes onda. Utan deras far har mer eller mindre uppfostrat dem till onda. 


Ondska är ett svårt begrepp i sig. Det finns ingen riktigt direktförklaring till ordet eftersom att alla uppfattar det olika. Så ondska i sig är ganska blandat. Jag själv tror att ondskan sitter i psyket, i huvudet. Man kan alltid slå någon gul och blå och få detta att betraktas som ondska. Men den största ondskan är sådant som bryter ner psykiskt. Som Hitler t.ex. Han är för mig ren ondska. Han bröt ner judarnas och de andra utsattas psyken innan han gick på dem fysiskt. Det hela var inte av slumpen utan var grundligt genomtänkt och upplagt. Bara för att kunna bryta ner den ras som Hitler kallade ond, när det i själva verket var han som var ond. Hitler föddes inte heller ond, ingen gjorde. Men han valde den onda sidan, han blev inte tvingad dit som Erik och hans lillebror blev. Det är en viss skillnad. I Erik och hans lillebrors fall ser jag fortfarande hopp eftersom att ondska inte är något de har bett om. I Hitlers fall blir jag rädd. Han är ett praktexempel på hur ren ondska kan spridas och förgöra nästintill en hel art människor. Det som Hitler gjorde var i själva verket inte ondskan. Utan det han tänkte, och att han ens hade mage att tänka så var vad som var ondskan. 


Ondska och godhet är illusioner. Det finns bara orsaker och effekter av våra komplexa och samtidigt enkla sinnen. Jag tycker inte skinheads är onda, jag tycker inte är mördare är onda. Varför? Jo, för att mördare t.ex. har någon mental sjukdom eller mental defekt, det är ju självfallet inte deras fel. Men vems fel är det då? Jo, det är vårat fel. Alla i hela världens fel. Dessa sjukdomar som den "onda" människan föds med har vi skapat. Tack vare att vi från börjar bosatte oss på jorden har vi bara gjort den sämre, och vi har bara skapat problem som i slutändan vänder sig till oss själva. Jorden var ren innan vi kom. Nu när vi redan är här, är den nedsmutsad av alla våra experiment, försök och tester om ett bättre samhälle har bara påverkat negativt. Om vi från början bara hade funnit oss i situationen och betett oss som djuren hade inte nerv- och cancersjukdomar uppfunnits till exempel. Detta är vetenskapligt bevisat och alla bakterier och utsläpp vi drar med oss har gett oss alla denna ondska. Ur vår dåliga anpassning från början kommer nya försök om ett bättre samhälle, ur försöken kommer sjukdomar tack vare alla skadliga ämnen som beblandar sig med oss, ur dessa ämnen kommer sjukdomar och ur detta, slutligen, skapas ondskan, eftersom att den sjuke i de flesta  ögon anses som ond. 


Jag tycker inte politiker är goda, jag tycker inte brandmän är goda. Varför? Jo, för att dessa män som för det mesta anses som hjältar räddar en art som faktiskt är extremt ond. Detta i mina ögon kan inte tolkas som en god gärning. Jag säger inte att man ska låta de lidande dö och jag säger inte att man ska strunta i landets statsskick. Utan det jag säger är att jag (något som jag länge funderat över) undrar hur människan från början kunde bli så felplacerade som vi blivit. Det är svårt att förklara. Men i korta drag går det hela i ond cirkel. Det startar med vår felplacering på planeten jorden och slutar i ondska. Sen undrar vi varför. Jo, för att vi själva sätter oss i situationer vi inte kan reda ut. Så som skapandet av alla dessa sjukdomar, vilket jag anser som en otroligt dum och ond skapelse. Men ändå ska vissa av oss klassas som hjältar? Men det är fel, vi är onda och vi har förstört för både oss själva likväl som för en hel jord. Ofattbart egentligen, vilket skrämmer mig. De som för mig är hjältar, de är djuren och naturen. De som har överlevt människans vistelse på jorden. Jag beundrar dessa skapelser, men jag beundrar inte mig själv och min egen art. 

Var och en håller sin världen i sina händer

Om vi jämför oss själva med djur räknas vi enligt mig som ett elakt och ont fenomen. Vi har inte samma godhet, samma ärlighet, samma "rak på sak" egenskaper, samma självkänsla och självständighet, vi har inte heller samma minimala tankar om att skada för att vi kan. Ett djur skadar för att överleva, för att inte svälta. Vi skadar för att vi kan, oftast. Ta sporter som boxning och brottning som exempel. De skadar inte för någon speciell anledning. De vill bara demonstrera och bevisa vem som är bäst. När någonsin gör ett djur det när det inte är som allra viktigast? Aldrig. 


Vad vi märker är att det är en svår fråga och att man kan diskutera fram och tillbaka i flera år om vad just ondska är. Men jag tror ändå att vi själva bara kan svara på det individuellt. Var och en för sig ansvarar för "sin" ondska och var och en för sig kan bara vara anledning till den egna ondskan. Vi är våra egna problem. 


Pierre är Eriks bästa vän på Stjärnsberg. Beskriv Pierre. Vilka egenskaper har han? Hur skiljer sig Erik och Pierre åt? På vilket/vilka sätt liknar de varandra? 
Pierre är en av de största plugg-hästarna på skolan. Han ligger i och kämpar för sina betyg och betraktas därför som tönt, nörd och alla andra dessa glåpord. Saken blir inte bättre av att han är lite större byggd än de andra eleverna på skolan. Han bär glasögon och beskrivs som en ganska typisk person folk gärna hackar på. Det är som att dessa människor måste finnas med någonstans, annars räknas inte alla andras existerande. De liksom, med sin egna tillbakadragna personlighet, lyfter fram de som vågar ta för sig. Men jag gillar det. Det måste finnas någon form av kontrast i samhället. Självklart är mobbningen otroligt onödig men enligt mig är kontrasten mellan människor viktig för ett spännande och icke-enträget samhälle. 


Pierres bästa egenskap är hans skarpa huvud. Erik har fått mycket hjälp från honom under den tid han vistats på skolan. Delvis med skolan, och delvis med saker som hur han ska klå upp Silverheilm till exempel. Pierre är som sagt väldigt klipsk, men han är nog den snällaste och ärligaste också. Erik hittar för första gången en riktig vän som han verkligen kan lita på, denne vän är Pierre. Han är omtänksam och ställer gärna upp för Erik så länge det han tänker göra inte är helt ur balans. Ibland dras han in i dessa vrickade situationer ändå, som när Erik skulle klostras. Pierre hade inget val och fick tålmodigt vänta med Erik på klostringen, vilket i och för sig blev lindrigare än vad de hade trott. 


Pierre kommer från en rik familj, precis som alla andra på Stjärnsberg. Han blev placerad på internat skolan, eftersom att hans pappa jobbar mycket utomlands. Till skillnad från Erik trivs han hemma och slipper gärna lördagar och söndagar för att kunna komma hem till sin familj. En gång blev till och med Erik medbjuden på skidsemester med Pierres familj, eftersom att Pierre vet hur jävligt Erik har det hemma. 


De största skillnaderna mellan Erik och Pierre är att Pierre är mycket mer försiktig än Erik. Erik har lätt för att säga ifrån och säga emot eftersom att han vet att han kan stå upp för sig själv. Pierre däremot vågar inte riktigt och håller sig på smartaste sätt ur vägen för att slippa stryk och onödiga konflikter. Pierres största rädsla är att hamna i rutan. Han vet att han inte kan stå sig mot Rådet vad gäller stryk och fruktar därför rutan mer än något annat. Erik däremot, tigger nästan om att få gå upp i rutan och visa vad han går för. Mest av allt vill han sätta dit och förödmjuka alla de rådsmedlemmar som inte förtjänar annat. 


I mina ögon tycker jag Pierre och Erik trots alla skillnader liknar varandra. De delar tankar och åsikter på kvällarna innan de ska somna. Och bara i dessa kursiva dialoger märker man att deras hjärna fungerar mer eller mindre på samma sätt fast i olika vägar. Erik väljer att gå den hårda vägen för att nå resultat, medan Pierre väljer den mjuka och mer planerade vägen. De båda vill däremot uppnå samma mål. De vill båda ha samma resultat, så i slutändan tänker de lika. För det mesta pratar de om hur de ska upphäva all misshandel som sker på Stjärnsberg, och hur man ska kunna sätta sig på tvären och avskaffa alla peppisar mm (peppis = slag i huvudet med kniv).


Jag skulle alltså vilja säga att Erik och Pierre inte alls liknar varandra utseendemässigt. Men när det handlar om logiskt tänkande liknar de varandra som bröder. De tjafsar en stund i början om vem som har rätt men ger sig sedan för ett gemensamt beslut.


Deras mål är att avskaffa kamratandan och kamratuppfostran. Detta har varit Eriks plan från början men har sakta men säkert introducerat den för Pierre. Pierre har sedan han började på skolan (innan Erik) velat samma sak men aldrig vågat ta tag i det med egna händer. Nu när han har Eriks händer och sin egen hjärna kanske de tillsammans kan avskaffa vad som avskaffas skall. 


De flesta på skolan verkar tycka att skolans regler är bra och att Erik förstör kamratandan. Hur kommer det sig? Varför är det nästan bara Erik och Pierre som gör motstånd? 
För de första tror jag att de som nu är realskolelever lär sig att stå ut med skiten ända tills de själva blir fjärderringare och kan bestämma och ge order precis som deras översittare gör nu. De intalar sig själva att det inte är så farligt och att de en dag ska ge igen. Men när den dagen kommer, och de faktiskt har makten att ge igen, finns inte de fjärderringare de ville spöa kvar längre. De bestämmer sig då för att ta ut detta på de nya eleverna som de själva en gång varit. Vad de inte inser är att detta bildar en ond cirkel som är nästan omöjlig att bryta. 
För det andra tror jag att realskoleleverna känner sig trygga med de regler som finns. De behöver gränser för att kunna hålla sig i skinnet. Vem vet, hade det inte funnits några regler eller kamratuppfostran hade de förmodligen sprungit omkring som hemlösa hundar med svansen mellan benen. Precis som de flesta av dem förmodligen gör hemma. De är vana vid den stränga uppfostran. Erik också, men till skillnad från de andra är han villig att göra uppror och kämpa emot. Detta är nog ytterligare något som skrämmer resterande elever. Att någon som bara går i realskolan kan vara så självständig och modig. De stör sig förmodligen på Erik eftersom att de själva aldrig skulle våga vara som honom. De ser honom som ett motstånd och som en konkurrens. Anledningen till att ingen annan vågar gör motstånd är förmodligen på grund av just detta. De känner sig hotade av Erik och hans självständighet och de vet inte riktigt själva hur de skulle handskas med situationen om de satt i hans sits. Pierre känner Erik, han vet vem han är och han vet att han är en målmedveten och god människa. De andra eleverna känner inte Erik på samma sätt och vågar därför inte ta ställning till om man ska lita på en så pass ny och käftig elev. Enligt de andra är Erik omänsklig. Att stå pall för flera minuters stryk utan att ens göra motstånd är, enligt dem, omänskligt. Även detta övernaturliga beteende chockar dem. Pierre däremot, han vet som sagt vem Erik är, och därför vågar han vika sig åt sin väns sida. 

Ska de andra också göra motstånd?

Nu är de alltså två som kan göra motstånd. Men det räcker inte. De måste vara åtminstone ett par tio stycken för att lyckas rubba systemet. Erik måste alltså få de andra eleverna att tro och lita på honom innan de kan göra någon som helst skillnad i antalet motståndare. Men om Erik ska fortsätta slåss och bete sig på det "omänskliga" sättet han gör vågar de inte ta ställning. 


Jag tror att de hela egentligen bara beror på ren svartsjuka. Erik är den första på Stjärnsberg som vågat käfta emot, den första som slagit ner två äldre i rutan och framför allt är hand en första som inte ger sig. De andra har förmodligen tänkt som Erik tusentals gånger när de själva har fått peppisar och blivit uppdragna i rutan, men de har inte vågat yttra sig om något. Nu när de anländer någon helt okänd och utan problem vågar käfta emot, blir de förvånade och vet inte riktigt vart de ska ta vägen. De vill alla vara som Erik. Precis som Pierre säger att han vill, vill de alla vara i Eriks skinn och våga göra det han gör. Här måste Erik vinna deras förtroende och få dem att tro på sig själva så de någon gång kan avskaffa alla dessa skitregler. Men det är ingen som riktigt vill. De vill  inte visa sig svaga och främst av allt vill de inte att någon ska förstå att de själva inte vågat göra detta om de inte vore för Erik. Allt handlar om vad alla andra tänker och tycker. 

Läsuppgift 2 (s.47-105)

Vem är det som berättar historien? Om du tänker dig att det finns en röst som berättar historien, vems röst är det då? Är det samma röst hela tiden? 
Jag tror att det är Guillou själv som berättar historien. Enligt många intervjuer och andra uppsatser på Internet sägs det att Jan som liten själv blev behandlad på detta sätt. Jag tror självklart inte på allt som skrivs under dessa intervjuer eftersom att det är oerhört vanligt, som reporter, att man inte håller måtten med råge, utan det svämmar lätt över. 

Gömmer han sitt förflutna i Erik?

Om det nu är författaren själv som berättar historien tror jag det är väldigt svårt att gå ut med det direkt. Jag får uppfattningen om att han mer eller mindre vill gömma sitt förflutna och sin svåra uppväxt. Gömstället blir Erik. Han gömmer sig inuti i Erik och får det att låta som att det är huvudpersonen i boken som berättar historien, istället för han själv.


Varje händelse och varje miljö som beskrivs i boken är enormt detaljerade. Även på detta sätt kan jag avgöra att de som sker i boken för det mesta bygger på egna erfarenheter. Självklart kan man hitta på och fantisera utan dess like men samtidigt finns det någonting där som skyltar om att det faktiskt är sant. 


Enligt källor hette Jans tidigare skola Solbacka och inte Stjärnsberg där Erik (eller Jan) går. Förmodligen var han tvungen att döpa om alla dessa avslöjande ledtrådar. Dels för att skapa dåligt rykte om skolan, och dels för att kunna skriva så detaljerat som möjligt utan att behöva tänka tillbaka på vad som hänt, i stora drag. Man ska vara noga med att ta allt med en nypa salt. 


Vid de kursivt understrukna texterna tror jag det är Erik och Pierre som skriver brev till varandra. Varför jag tror att det är brev är för att det som skrivs är väldigt personligt och ingående. Man behöver en del betänketid för att kunna förklara vad som förklaras i, vad jag tror är, breven. Dessa brev är inte skrivna i bokens nutid, utan mer i bokens så kallade framtid. Jag tror att dessa brev är något som Erik och Pierre har kommit överens om för att hålla kontakten, samt för att de ska få veta det riktiga ''jag:et'' bakom varandra. Det kan vara svårt att fråga någon om det förflutna när man har aningar om att det har varit brutalt och vidrigt. Därför kom de överrens om brev, vilket ger vardera chans att förklara. 


Det finns inga datum eller liknande när de kursiva texterna skrivs. Förmodligen för att man själv ska ge sig tid att begrunda vad det egentligen är. Med tanke på att det inte finns något datum blir jag samtidigt lite kluven. Kanske har jag helt fel, det kanske bara är en helt vanlig (eller ovanlig) dialog mellan Pierre och Erik. 


Vad tycker du om Eriks mamma? Vem är hon (låt fantasin flöda!)?
Eriks mamma är en oerhört god och snäll människa, men samtidigt väldigt feg och rädd för konflikter. Motsatsen till Erik vill säga. Hon har svårt för att stå upp för både sig själv och sina barn. Enligt min åsikt skulle hon för länge sedan tagit pojkarna och flytt sin väg. Här stoppar hennes rädsla för konflikter henne. Hon vet att så länge hon stannar hos sin man med sina två barn är i alla fall hon säker. Däremot går hans vrede ut på Erik istället. Det skrämmer mig hur man kan låta sådant hända sina egna barn. 


I hennes tidigare liv tror jag hon var pianist. Hon uppträdde mycket och var förmodligen ett ganska stort namn. Det är faktiskt Erik som får mig att tro detta. När han kommer hem den där dagen när hon har något viktigt att berätta för honom, sätter han sig först och lyssnar till hennes musik. Hans tankar berättar att han blir alldeles förtrollad av den tonsäkra och felfria musiken. Hon skulle ju såklart också kunnat lärt sig detta felfria spelande från alla de gånger hon försökt överrösta Eriks "eftermatenstryk". Det finns många alternativ. 


För mig framträder Eriks mamma i grunden som en fattig singelflicka. Inte förrän hon träffade sin (inte då så avskyvärda man) kunde hon börja klä sig som den adelsfamilj de i mina ögon tycks vara. Ljusblå klänning,  håret hårt och stramt uppsatt i en knut och de där sorgsna bruna ögonen. 


Vad är det som gör att Erik hela tiden hamnar i bråk och konflikter med människor i hans omgivning? 
Som jag tidigare nämnde är Erik allt förutom konflikt rädd. Han tål mycket stryk och så länge han kan räkna ut motståndarens teknik är han herre på täppan och oslagbar. Erik är trött på att alltid vara den som tar emot stryk (från sin far). I och med den uppväxt han varit med om är han mer eller mindre skolad på detta sätt. Slåss är enda alternativet till uppfostran. 

Erik tål inte att ta order, i alla fall inte order som att putsa tio par skor av von Schenken. Han lyder gärna order, så länge han ser en anledning bakom det. Von Schenken ville bara djävlas, vilket går Erik på nerverna och vägrar. Om han vägrar vet han om att han får några lördagar och söndagar vilket bara är positivt eftersom att han minst av allt vill åka hem. 


Det märks under bokens gång att hans temperament svalnar. Eller han försöker i alla fall. Det är det som räknas. Men så fort någon, i Eriks mening, verkligen ber om det har han svårt att stå emot. All hans ilska ondska som hans pappa byggt upp inom honom, "den blåa lågan", är förmodligen vad Erik försöker bli kvitt nu. All den barnaga och växande ilska han stått ut med måste ut och det är snarast. 

Ledande eller mest skrämmande?

Vad som skrämmer mig är att vi dagens samhälle även har detta barnaga-system. I alla fall en släng av det. Faktiskt sker detta "att slå mindre" i vår egen stad Sigtuna. Precis som Stjärnsberg var en internat skola är även Sigtuna Humanistiska Läroverket en internat skola. Det enda nyhetsflödena handlar om just nu är hur de fyra pojkarna från SSHL sitter häktade för grovmisshandel av yngre. Varför de gjorde det vet ingen än. Men förmodligen har de det svårt hemma, eller själva en dålig bakgrund eller bara enormt svårt (precis som Erik) för att handskas med sitt humör. Går igång för minsta lilla. Och att vara fyra mot en är minst sagt orättvist. Precis som det är orättvist att vara två mot en, som Erik en gång blev utsatt för.


I rutan kan allt hända. Man får slå varandra tills man rent utsagt dör. Här hamnade Erik efter att blivit nämnd som den "nyaochkäftiga". Han mötte två äldre grabbar som endast var inställda på att döda. Tack vare Eriks slagteknik och hans brutala sätt skrämma dessa grabbar tog han dem med storm. Han tog i stort sätt hela skolan med storm. Det har aldrig tidigare hänt att någon från realskolan (lägre årskurs) slagit några från Olympiaden (högre årskurs). Det här var egentligen det sista Erik ville vara med om, han ville slippa allt bråk. Men hans humör svängningar och hans teknik kunde inte stoppa honom.